När blev det egentligen okej att trycka ner folk?

Igår när jag stod och väntade på tåget satt ett gäng med killar och en tjej av modell yngre och hängde på en bänk. Jag står och snackar med min kollega när jag plötsligt hör tjejen börja kommentera mina skor. Hon var noga med att låta nedvärderande och kommentera att ”röda skor skulle hon minsann aldrig...”. Jag brydde mig inte utan snackade vidare med min kollega. Jag älskar mina röda skoletter och skiter faktiskt fullständigt i vad en osäker liten snorunge tycker.

På vägen hem kunde jag dock ändå inte skaka det av mig. Jag har aldrig varit typen som tar åt mig av sådant - jag har fått min beskärda del av människor under min uppväxt som ska kommentera, trycka ner och vara elaka. Sådant gör en antingen stark eller bryter ner en. Jag har bara blivit starkare av det och det var också därför jag blev irriterad på mig själv att jag hakade upp mig på det. Efter vidare funderande insåg jag ganska snart att det inte var hennes kommentarer jag irriterade mig på, utan hennes sätt att vara. När blev det okej att trycka ner folk till höger och vänster? Hon känner ju inte ens mig. Det är ju hemskt att små ungar håller på på det viset. DET gjorde mig förbannad. 

Nu råkade den här lilla tjejen ge sig på en som inte tar åt sig av elaka kommentarer, men vad händer med de stackars osäkra tjejerna i hennes omgivning, kanske i skolan, som åker på en av hennes kängor, blir ledsen och arg. Sådant kan få folk att bli anorektiska, självdestruktiva, osäkra, deprimerade och kanske till och med får dem att ta livet av sig....

Det finns två typer av skitsnackare; de som tycker att det är jobbigt att andra vågar, har bra självförtroende och kanske till och med är "snyggare". De är den hotade typen. Sedan finns det typen som ska vara elaka så fort någon avviker ifrån flocken. Har man inte jeans och en sliten t-shirt är man annorlunda. Detta ska kommenteras av en enda orsak – att de själva är för fega och tråkiga för att våga sticka ut ifrån mängden.

Så var är världen på väg? Det här förbryllar mig och gör mig både arg och ledsen. Var kommer detta ifrån? Varför har dagens unga tjejer så dåligt självförtroende att de beter sig så illa mot varandra. Är det bara en ond cirkel, eller är det bara dålig uppfostran och för lite stöd från de vuxna runt omkring? 

Fler borde inse att det är trevligare att ge komplimanger och kommentera på ett positivt vis om någon är exempelvis är fint klädd. Det gör jag alltid, och det finns inget som gör en så glad i själen som att göra någon annan glad. Vad vet jag, det kanske bara handlar om att växa upp?

Jag har i alla fall på mig mina röda fina skor idag igen och jag ler mot folk som ser ledsna eller sura ut. Det finns för lite omtanke och empati i världen idag. Min mamma har lärt mig om det och jag delar gärna med mig av ett enkelt litet leende. Det är i alla fall en bra start...

Läs även andra bloggares åsikter om emparti, mobbing, självförtroende, elaka, tjejer, nedväderande, självmord, omtanke